När jag är ute med Kalle och möter folk så brukar han gå snällt vid min sida. Inte speciellt ovanligt för en femårig hund kanske, men jag blir alltid så stolt att jag nästan spricker. När vi fick honom var han nästan tre år och kunde inte gå i koppel alls, han drog ner mig i diken och in i väggar. Men nu går han så fint utan att jag behöver säga någonting. Söthunden.