Nu är Sweden Rock över. Jag trodde att det skulle vara ganska skönt eftersom jag inte har sovit på campingen utan hos mamma och därför fått köra fram och tillbaka några gånger om dagen. Jag som hatar att köra bil. Men jag tycker inte att det är skönt, istället saknar jag att planera mitt liv efter spellistor och det tillstånd av förväntan som man befinner sig i när man är på festivalen. Gimme more!

Jag är nöjd med alla banden jag såg, de var bra allihop. Billy Idol, som jag sett fram emot enormt mycket, var bättre än vad jag trodde. Många klagade på att han inte spelade så många kända låtar, men han gjorde dem bra och det är ju det som är viktigast. Att han dessutom är den enda snygga blonda mannen på jordklotet (trots att han är äldre än min pappa) borde också noteras.

Guns N' Roses. Skandal stod det i Aftonbladet eftersom bandet var ca 50 minuter sena. Det är lite att ta i, visst, alla andra band var i tid under festivalen, men så brukar det inte vara på konserter. Att ett band är en timme sena är mer regel än undantag. Hörde att många blev besvikna även på denna spelning, men jag tror helt enkelt att de inte visste vad de hade att vänta sig. Jag som har en Axl-älskande sambo var väldigt väluppdaterad genom att ha fått se en massa live-klipp från spelningar och jag tycker att Axl gjorde en bra sådan. Han betedde sig som jag hoppades att han skulle göra med sina små danser och genom att springa över scenen upprepade gånger. Kom på mig själv med att stå och flina eller gapa om vartannat och jag älskade konserten! Den var alldeles underbar.

Slutligen måste jag säga att jag tycker att det är en så himla tråkig attityd att klaga på att bandet inte bara spelar hitlåtar. Det är klart att man vill höra sina favoriter och många har ju samma, men istället för att se negativt på det kan man ju se det som en chans att upptäcka nya låtar. Om man dessutom bara gillar fyra låtar med ett band, varför går man ens dit om man inte vill få en chans att få en ny favorit?